Min måndag har varit som i ett töcken. Jag morgonfodrade vid halv sju som vanligt och vid åtta-tiden gick jag ut för att rida. Lallie hade legat platt på sidan, men jag antog att han bara var trött. När jag kom ut var halva hans frukost kvar i höhäcken, och som ponnyägare är det något man vet inte händer om det inte är något som är fel. Jag tog upp Lallie och band upp honom och började rykta honom ändå, hann kanske ta tre drag med borsten innan han började skrapa med framhovarna i marken. Först bad jag honom att sluta (han har en olat att göra så när han tycker något är tråkigt) men direkt så började han igen. Skrap, skrap och sen vek sig hans ben under honom. Kolik..

 

Jag tog direkt med honom ut på promenad och gick och gick i nästan två timmar, då bajsade han och jag pustade ut. Oj va skönt nu är det över. Jag och Lallie började glatt gå hemåt, men kanske 500m senare började han sänka huvudet och vika benen som för att lägga sig i panik och rulla, mitt på asfalten. Tvingade upp honom på hovarna igen och fick bära upp hans huvud de resterande kilometrarna hem. Fortsatte gå och gå när jag kom hem, fixade rent, ljummet vatten med lite matolja i med tanken att få honom att dricka (han älskar matolja) men nej, inte det minsta intresse. Kunde inte lämna honom i en sekund utan att han började rulla och rulla.

 

Jag hade helt enkelt inget annat val än att ringa till jourhavande veterinär och be dem komma så fort de kunde, detta skulle inte gå över av sig självt. Vet inte hur lång tid det tog innan veterinären kom, men innan dess hade det hunnit bli så illa att det enda Lallie kunde göra var att ligga helt stilla på sidan och flämta av smärta, ingenting kunde få honom på fötter. Jag grät och grät, helt övertygad om att detta var dagen jag skulle förlora honom. Veterinären frågade om jag var beredd att operera honom om det skulle behövas. Utan att tänka i två sekunder sa jag ja, även om jag ekonomiskt skulle gå under på kuppen. 

 

Lagom till veterinären kom hade vi kommit in i en våg av smärtfrihet, hans kolik hade gått i vågor hela dagen och så fort han fick mindre ont så somnade han direkt. Vi satte kanyl och gav honom lugnande direkt, sen fick han en första påse med dropp. Veterinären kollade igenom honom och kunde konstatera förstoppning. Ännu en gång kunde jag pusta ut, han hade iallafall inte fått tarmvred. Vi försökte föra ner en sond i matstrupen på honom för att sondmata honom med paraffinolja och vatten, vilket visade sig vara helt omöjligt då han vägrade svälja sonden samt stegrade sig och kastade sig hej vilt trots lugnande och brems. Vi gjorde några försök, men fick ge upp och ge honom en andra påse med dropp istället. Ett blodkärl i näsborren brast i och med försöken till sondmatning, vilket ledde till att det forsade blod. Jag tål blod sålänge det inte kommer från 1. mig själv 2. mina djur. Så att se så mycket blod rinna ur min älskade lilla ponny så att man kände lukten av blod fick mig att behöva kämpa för att inte spy. 

 

När läget stabiliserat sig för Lallie gav sig veterinären av mot nästa akutfall och jag och Lallie stod kvar och mös i väntan på att det andra droppet skulle ta slut. När det va slut klippte jag stygnet som höll kanylen, drog ut kanylen och ställde in Lallie i lösdriften sålänge. Han var alldeles för groggy för att gå en promenad, men fick samtidigt inte äta nått, så det enda att göra var att ställa in honom. Han fick stå inne i en halvtimme medan jag var inne och bytte om från mina nerblodade stallkläder till renare och varmare kläder samt åt lunch (vid detta laget var klockan runt halv fyra och jag hade inte varit inomhus sen åtta). När jag var varmare och nyäten tog jag ut Lallie på en promenad på en halvtimme för att sen ge tuss-vis av hans missade frukost. Ville inte ge allt på en gång pga risken att koliken skulle komma tillbaka. Sen fick han tuss-vis med lunch några timmar för sent. 

 

Nu har jag precis varit ute och nattfodrat hästarna och tvingat i Lallie lite mer paraffinolja utblandat i lucernen (ingen hit om man frågar Lallie men han har ingen talan i detta). Hans mage är igång och kurrar, han har bajsat och druckit och ingen är lyckligare än jag. Vi vet inte varför detta hände. Det kan finnas många anledningar, men det mest troliga är att han stått för stilla i hagen i kombination med han kanske druckit lite för dåligt med vatten.

 

 

Jag och mamma var iväg på gympan ikväll med och sen skypade vi med Moa, mer än så har jag inte hunnit med idag av förklarliga skäl. Nu tänkte jag bjuda på bilder jag tagit för minnes skull idag, några är rätt hemska, så känsliga läsare varnas. 

Lallie under den mindre smärtsamma perioden innan veterinären kom, mer eller mindre sovandes.